Mina förkylningar sätter sig i ögonen

Ja, de sitter förstås ävn i näsan – som snor och nästäppa – och i halsen. Och ger ibland lite ont i kroppen, och örstås allmän hängighet och så vidare.

Men ögonen är nog fanimej det mest irriterande och jobbiga. Ögon som rinner, rinner, rinner. De blir så oerhört lätt irriterade då, av minsta lilla. Jag klarar inte av levande ljus. Jag klarar inte av att det lyser på fel sätt från en lampa, eller att det blänker lite i det rena porslinet eller i besticken. Jag klarar knappt att titta på TV, knappt att läsa – speciellt inte om sidorna i tidningen är blanka och blänker/reflekterar ljus.

Och jag klarar INTE av att titta folk i ögonen (eller knappt ens i ansiktet).
Det sista gör förstås att folk tror jag är sur. Barnen reagerar extra kraftigt på det – minstingen kan jag förstås inte förklara för, men även de store har nog svårt att riktigt ta till sig det. Kanske är det därför lillen blir klängig och mammig långt bortom all rimlighet? (Och jag klarar förstås inte av att hantera det, när jag knappt kan ta hand om mig själv för att näsa och ögon rinner konstant.)

För mig är det här det normala vid en förkylning. Så här har det alltid varit. Men ju äldre jag blir, desto mer inser jag att de flesta andra inte alls verkar påverkas så mycket i ögonen vid förkylning.

Den här gången är det totalt överjävligt och tycks aldrig ta slut. Inte så konstigt egentligen. Lillskrutt var ju sjuk före mig och har nyst och hostat på mig, rakt i ansiktet, hur mycket som helst. Inte minst på nätterna, när bara jag har dugt. Löjligt effektiv smittspridning.

Och han är väl fortfarande lite extra hängig. Och som sagt var extremmammig. Jag KLARAR verkligen inte av det. Jag är riktigt riktigt jävla förkyld. Och han ska bara bara bara vara med/på mig. Han har en fantastisk pappa (jag vet att du försöker!), men honom vägrar han vara hos – det är bara bara mig hans ka klänga på, nästan hela tiden.
Och jag har inte ork att vara pedagogisk – herregud, jag har ju knappt ork att vara. Så jag exploderar.

Avlastning är bra. Om den man behöver bli avlastad från går med på det.

(Nu har de åkt iväg för att jag ska få vara ifred. Tack.)