Man ska ju göra det när man skriver en längre text. Speciellt en argumenterande sådan. Stapla upp alla de saker man tänkt ta upp, strukturera upp ordningen, tänka igenom hur man ska inleda och avsluta. Det var ju så vi lärde oss i skolan.
Så gör jag aldrig nuförtiden.
Eller jaa, det är inte helt sant. När jag skriver pressmeddelanden och sånt så tänker jag i nyhetsdisposition – viktigast först, bakgrund längre ner. Men det är på en väldigt rudimentär nivå.)
Oftast börjar jag bara helt enkelt skriva.
Fast nä… det är egentligen inte heller helt sant :-) Oftast har jag faktiskt gått och tuggat på texten en hel del i huvudet innan jag börjar skriva. I alla fall när jag skriver blogginlägg. Så nån sorts plan har jag ju.
Men jag har inte helt säkert bestämt vilken ordning det ska komma i. Jag har halvfärdiga stycken och lösryckta meningar i huvudet. Och så skriver jag ner dem, och så flyttar jag runt och filar och kompletterar så att det ska sitta ihop någorlunda :-) Oftast tycker jag att det i alla fall funkar hyfsat.
Den stora skillnaden är väl just den: möjligheten att flytta runt små och stora bitar. För när vi lärde oss det där med disposition, då var det kopplat till att vi fortfarande skrev uppsatser för hand, och på tid. Uppsatsskrivning i aulan, fem timmar, kladdpapper och renskrivningspapper och något att äta.
Det var ju i alla fall delvis en annan värld. Eller – skriver de fortfarande svenskuppsatser på det sättet på gymnasiet?