Jag arbetar deltid, 75 procent. Jag har barn under åtta år och har alltså laglig rätt till det. Jag har jobbat deltid större delen av tiden sedan jag fick barn.
Redan på mitt förra jobb, för tio år sedan, innan jag hade barn, jobbade jag deltid. Tjänsten var på 80 procent. Jag fick frågan på intervjun om det var ett problem för mig. Nej, det var det inte alls. Jag har så mycket annat jag vill hinna med än att jobba här i livet – tid är mer värt än pengar.
Det pratas ju till och från en hel del om det där: om att downshifta. Gå ner i arbetstid, hinna med att leva. Tidningarna skriver om människor som gjort det valet och som mår bra av det.
Och jag vill fortsätta att jobba mindre än 100 procent. Jag mår bättre av att inte jobba för mycket. Mindre arbetstid ger mig mer tid att förkovra mig i saker som intresserar mig och engagerar mig: renovering och trädgård, politik, hantverk – och för den delen bara läsa och umgås med människor. Jag blir en helare människa. Och risken att jag ska köra sönder mig själv, braka samman i depressioner och ångestperioder och bli sjukskriven, minskar. Bättre både för mig själv, min familj och min arbetsgivare.
Men om några år är mina barn för stora, och jag har inte längre laglig rätt att arbeta deltid. Och jag vet att min arbetsgivare har som policy att inte gå med på deltidsarbete annat än för småbarnsföräldrar och personer som väldigt snart ska pensioneras.
Det ser jag som ett problem. Jag vill inte behöva jobba 100 procent under större delen av min återstående ”karriär”.
Det finns många andra som vill jobba 100 procent. Så bra för dem. Men jag skulle verkligen önska att det fanns en laglig rätt att välja att gå ner i arbetstid, bara för att man själv tycker det är en bra idé.