Jag har en ny rumskompis på jobbet. Hon har jobbat hos oss ett par veckor. Ungefär en gång om dagen kommenterar hon hur mycket ljud det är. Hur väl man hör vad folk säger i de andra rummen. Hur mycket det låter i korridoren. Att folk inte behöver prata så högt.
Varenda gång blir jag lika förvånad. Jag märker inte alls av det hon pratar om. Inte alls. Men hon störs massor.
Hon säger att jag är alldeles fantastisk på att koppla bort omgivningen.
Jag tror det ganska mycket är en vanesak. Och som förälder blir man väldigt van att koppla bort. De saker – samtal, ljud, konflikter, whatever – som man inte behöver engagera sig i, dem sållar man liksom bort per automatik. Hör inte.
Ungefär som när man hör en skrikande unge i affären – man konstaterar ”inte min unge” och sedan störs man inte längre.
Å andra sidan var jag nog ganska bra på att koppla bort omvärlden redan som liten. Jag läste mycket och försvann in i böckernas värld. Kanske är det bara en fråga om personlighet?