I grunden är jag ju positiv till tanken bakom det här med offentlig upphandling. En tjänsteman på en offentlig myndighet ska inte bara kunna gå till sin polare med ett privat företag och köpa alla tjänster där. Alla företag som kan ordna den aktuella produkten eller tjänsten ska ha samma möjlighet att komma ifråga. Det är en viktig rättviseprincip när det handlar om att använda pengar som ju är alla våras tillsammans.
Tyvärr finns det ett antal nackdelar. Och ju längre jag jobbar inom det offentliga, ju mer tycker jag nackdelarna överväger.
Offentlig upphandling – riktig sådan – är fruktansvärt krångligt. Det finns så många juridiska aspekter att ta hänsyn till. (Bara öppnandet av anbuden är en procedur som kan skrämma vettet ur en i sin hemlighetshets.) Bedömningar av inkomna anbud måste göras så noga och exakt, i form av poängbedömningar, det finns dåligt utrymme för saker som inte kan uttryckas i siffror – som att vi faktiskt tycker att en illustratör är bättre än en annan på att ge den känsla vi vill förmedla. Man måste kunna redogöra för exakt hur man bedömt.
Alltså vill man i möjligaste mån slippa riktig upphandling. I min sits väljer man antingen att göra betydligt kortsiktigare och mindre projekt än annars – eller så låter man helt bli.
En annan aspekt är det här med miljö. Att ställa miljökrav i offentlig upphandling är fruktansvärt svårt; att klara det utan överklaganden än värre. Ämnet har stötts och blötts (se några rapporter nedan), och det ordnas utbildningar och liknande, kommuner efterfrågar gång efter annan bättre kunskap och mera hjälp i ämnet. För dem som försöker innebär det alltför ofta att man lägger ner massor med tid till i slutändan ingen nytta alls.
Därför suckar jag numera mest när jag hör ordet upphandling. För det som lät som en god princip känns numera mer som ett hinder mot att göra något aktivt.
Grön offentlig upphandling och mer om arbetet inom miljöpartiet.
MILOU – skånskt kompetenscentrum för miljöanpassad offentlig upphandling – och milous guide för kommuner.