Det finns en grabb jag ser ibland. (Eller vad säger man? Kille? Han är vuxen. Fast yngre än mig. Närmre än så vet jag inte – jag är så dålig på att bedöma ålder.) Han åker med samma tåg som jag. Och samma buss. Så han är inget storstadsfenomen, även om han kliver på inne i stan.
Han är lång. Och han är (alltid, i alla fall när jag ser honom) klädd i kjol eller klänning. Lång, svepande runt benen.
Idag kom han med rullbräda i ena handen, och en kasse med eldjongleringsgrejer i andra handen.
Han finns. Det gör mig glad. Hans existens gör mig glad. Han finns, och det är liksom inte mer med det. Det är den naturligaste sak i världen.
One response to “Killen i kjolen”