Jag har tänkt sätta mig och sy vetekuddar/-filtar igen. (Inte för att jag fryser, men som present.) Av gamla utslitna lakan, och ekologiskt vete.
Och då kommer gamla tankar upp igen. Om det är vettigt att använda mat till sådant. Näe, det kan förstås diskuteras. Mat ska ju rimligen i första hand ätas. Eller? För samtidigt är det ju vettigare att använda ätliga saker, framställda på ett bra sätt (de är förmodligen att betrakta som både förhållandevis nyttiga för användaren och kan anses ha en hyfsat liten inverkan på miljön) jämfört med att använda till exempel, i det här sammanhanget, något baserat på plastmaterial eller något på konventionellt odlad bomull – som ju många gånger är en skräckhistoria miljömässigt (ja, lakanen är av konventionell bomull, men där handlar det istället om att använda det som annars skulle slängts).
Enkelt resonerat kan man säga att det finns tre olika saker vi kan använda våra resurser till (eller har jag missat nån?): 1. Energi till oss själva, 2. Energi som vi använder på annat sätt (till exempel för transporter, uppvärmning och annat), 3. Som råvara till föremål, som ju är (eller bör vara) bestående. 1 och 2 handlar alltså om förbrukning och 3 om förvaltning (?); i alla fall i den bästa av världar ;-) Och rimligen bör alla tre, så långt det är möjligt, nyttja förnybara resurser. Förnybara resurser är ofta ätbara. Alltså är den bästa råvaran ofta ätlig, både för 1, 2 och 3.
Visst går det ibland att använda oätliga restprodukter till 2 och 3 – det bör förstås göras när så är möjligt. Till exempel borde jag förstås använda körsbärskärnor till mina värmekuddar, om jag hade haft sådana att tillgå. Men det är inte alltid ett alternativ (jag har inga körsbärskärnor att tillgå). Och ingenting blir ju bättre av att man använder något som inte går att äta men som odlats på plats där vi kunde odlat mat. (Och tro mig, inget skulle bli bättre av att jag istället åt upp påsen med vete ;-) Nej, men missförstå mig rätt: i västvärlden är det förhållandevis få som har problem med att de äter för lite eller har matbrist – även om det förekommer.)
Den ständiga avvägningen är just hur vi ska använda jordens tillgängliga resurser och göra en rimlig avvägning mellan 1, 2 och 3. På ett sätt som både alla människor och resten av jorden mår så bra som möjligt av, både nu och i framtiden.
För övrigt borde vi säkert inte alls odla så mycket, utan i större utsträckning leva på det som naturen producerar utan att vi lägger oss i. Vi skulle säkert kunna överleva på kokt kirskål ett av dagens mål under hela växtsäsongen – med lite svinmålla och maskrosor som variation. Mindre jordbearbetning, mindre arbetsinsats, mindre bevattning, mer gödning över till annat. Vi kunde äta ”mördarsniglar” för att få kött. Och så vidare. Men det hemska är ju att både jag och resten av familjen – och de allra flesta svenskar – är alldeles för bortskämda för att nöja sig med det.
Å andra sidan, om man bara hela tiden satsar på att överleva, så blir ju livet inte mycket värt att leva.
Ständig balansgång det där. Avvägning. Tära lagom mycket på jorden, med rätt fördelning mellan saker – och själv må bra också.