När barnen kom hem efter att ha varit hos farmor och farfar en vecka i somras, kramade fyraåringen om mig. Och så sa han ”Du luktar gott. Du luktar du.” Och då var jag ändå lite lätt förkylningssvettig.
Han är fortfarande ganska opåverkad av omgivningens tankar om hur saker ska vara, även på andra områden. Har liksom inte så mycket förutfattade meningar om vad man kan och ska. Och han känner sig själv ganska väl.
Han tycker till exempel väldigt mycket om att man klappar honom. När han ska somna, eller när vi sitter och myser i soffan och han lägger sig i mitt knä. Och han talar om hur han vill bli klappad, och var. ”Klappa mig så där med naglarna ute. Nej, inte där. Här!” Eller ”Klappa mig så där mjukt. På magen. Och på benen också.” Och så vidare. Olika ställen och sätt olika gånger.
Han vet vad han vill och har inga problem med att tala om det, vare sig känslomässigt eller verbalt. Jag hoppas han kan behålla den självklarheten.
Däremot hoppas jag att han med tiden blir bättre på att ta ett nej. Det jobbar vi mycket på i nuläget, i form av sånt där som inte ska kallas fyraårstrots ;-)