Passa på och njut av barnen när de är små! Den tiden går för snabbt, du kommer att ångra dig om du inte är med dem så mycket du nånsin kan när de är små. Och det är så kort tid de är små!
Saker som det ovanstående har folk sagt/skrivit till mig många gånger när mina barn varit bebisar eller riktigt små barn.
Men nej, jag uppskattade inte bebistiden även om det förstås fanns enstaka gyllene tillfällen. Och nej, jag tycker inte heller det är tråkigt att barnen växer upp.
Tvärtom.
Jag njuter av att se dem växa upp. Skaffa sig egna intressen. Utveckla personlighet och åsikter. Börja ta ansvar och utveckla sina talanger. Jag tycker om att se hur de tankar och principer vi utgått från i vårt föräldraskap, och de värderingar vi har, börjar färga av sig på dem, varit med och format dem – och samtidigt se den där essenssen av deras personlighet ligga där i botten, eller som en kärna, och liksom vara grunden för vem de ÄR. För de är ju sig själva. Vi påverkar förutsättningarna omkring dem – det är det föräldraskapet innebär – och det är en ära och ett ansvar, men i grunden är de sig själva, och det har vi liksom ingen bestämmanderätt över. Vi delar livet och vardagen med dem, men vi äger dem inte, de är sina egna.
Jag njuter av att åttaåringen kommer hem och talar om att han har fått en lapp i skolan som ska skrivas på – han talar om för oss, istället för att vi ska sköta kommunikationen med skolan över hans huvud. (Självklart ligger ansvaret hos oss att kolla sådant, men det är ett tydligt tecken på mognad att han själv kommer ihåg, talar om och ser poängen.) Jag njuter av att han själv kommer ihåg vilka dagar han ska ha gympakläder med sig (även om vi påminner ifall han skulle glömma), och hänger upp dem när han kommer hem från skolan. Han kommer själv ganska ofta ihåg att han ska ta med frukt, att han ska öva på flöjten och göra läsläxan. Och det händer att han frågar om diskmaskinen är körd (det är hans uppgift att plocka ur den), suckar lite lätt men sedan ändå självmant börjar plocka ur den – utan att ens någon behöver be honom.
Han samlar pantburkar på skolgården och på väg till affären och går och pantar, och han beklagar sig över dem som skräpar ner :-) Var och varannan gång jag hämtar honom har han några burkar att ta med till affären.
Och när jag står i köket och syltar och saftar och lägger in, så blir han inspirerad. Han komponerar egna recept som han testar, och skriver sedan upp recepten (även om han tycker det är jobbigt att skriva).
Och fyraåringen, då? Ja, han är också ganska stor :-) För tillfället lider han dock ganska mycket av att vara lillebror. Han vill så gärna vara stor, och han är ju stor, men det finns alltid någon som är större. Han njöt väldeliga när storebror var på sin första övernattning med scouterna i helgen och fyraåringen liksom blev ensambarn för ett dygn. Då känns han också väldigt stor – men sedan kommer storebror hem igen, och då blir det liksom ännu jobbigare än vanligt. Han känner sig liten när storebror finns med, och det slår över och blir katastrof. (Både jag och min man är äldst i barnaskaran – ingen av oss har erfarenhet av att vara yngst – och det gör säkert knappast saken enklare att liksom vara den enda i familjen som vet hur det är att vara minst…) Så det gäller väl att jobba på att hitta tillfällen när han får känna sig stor, och göra saker med honom utan att storebror är med. För han är ju stor han också. Han är ju nästan så stor som storebror var när han blev storebror, och då var han ju verkligen stor. Och det är fyraåringen också.