Samvete, social acceptans och kontroll och det här med att flyga

Jag klagar ibland över mitt överaktiva samvete. Men idag känner jag faktiskt glädje över det. För i huvudsak gör det ju fakiskt det det ska: det kollar av mig. Gör jag rätt – eller gör jag något jag inte borde? Tar jag ansvar? Kan jag stå för de här valen i det långa loppet? Det är jag glad för, det är faktiskt väldigt värdefullt.

Jag hamnade i en diskussion kring det här med att flyga. Upprinnelsen var Karins inlägg. Och jag känner igen mig. Jag irriterar mig på att folk överlag tar flygresor så lättvindigt. Även bland folk om garanterat vet att det är dåligt för miljön att flyga så flygs det en hel massa. Och jag sitter där vid fikabord och i andra sammanhang och hör semesterdiskussionerna. Men för det allra mesta säger jag inget. För så gör man ju inte. Det blir dålig stämning, och det är jag som är boven. Så jag håller käft. Och samtidigt fortsätter flygandet att öka.

Den där diskussionen fick mig att inse något: en väldigt viktig faktor i att folk flyger, trots att de vet om att det är dåligt för miljön, är den sociala acceptansen. Det är socialt accepterat att flyga hit och dit. Ingen ifrågasätter, åtminstone inte öppet.

För även om vi utgår från att ”alla” (eller, förmodligen de allra flesta) vet att det är dåligt att flyga, så krävs det att något eller någon hindrar dem. Och om vi bortser från ”samvetssjälar”, såna som jag alltså, som avstår från att flyga av någon sorts inneboende övertygelse, så får vi utgå från någon sorts bakvänd variant på de klassiska styrmedlen om vi ska titta på vad som skulle kunna hindra dem:

1. Lagar och styrmedel. Vore det förbjudet skulle de allra flesta nog låta bli att flyga. Likaså om det fanns någon sorts ransonering som innebar att var och en fick flyga låt säga vart femte år eller att var och en fick släppa ut en viss mängd koldioxidekvivalenter per år. Att flyga fast man inte får är liksom inget gemene man har möjlighet att lösa, så laglydigheten skulle förmodligen bli ganska stor, jämfört med till exempel hastighetsbegränsningar vad gäller bil. – Men det kommer förstås inte att införas vare sig flygförbud eller ransonering inom överskådlig framtid.
2. Ekonomiska styrmedel. Om det vore fruktansvärt dyrt att flyga (oavsett hur man ”ordnar” det, alltså antingen genom skatter eller genom att till exempel bränslet är så sällsynt att faktiskt ytterst få har råd att betala priset för en flygresa) så skulle nog också de allra flesta avstå från att flyga. Har man inte råd så har man inte mycket val, och även om man kan skrapa ihop pengarna så prioriterar man kanske annorlunda om det är hutlöst dyrt. – Men det ser ju inte precis ut som att det kommer att bli hutlöst dyrt att flyga inom den närmsta framtiden.
3. Den sociala kontrollen som styrmedel. Om något generellt inte anses okej av omgivningen att göra, så gör de flesta inte det. Även om det är saker som är enkla, billiga, lockande. Den sociala påverkan och kontrollen kan vara ett mycket effektivt styrmedel. Ibland kallas det moral; ibland införlivas en del av det på olika sätt i religiösa system. Oavsett vilket, social kontroll är effektiv. (Och det har givetvis för- och nackdelar. På det hela taget tycker jag förstås att det är bra att vi inte har kvar den sociala kontroll som fanns en gång i tiden…)

Men den sociala kontrollen har krympt. Den allmänna inställningen är sköt dig själv och skit i andra – även när ditt skötande av dig själv ger skit för andra. Man ska helt enkelt inte lägga sig i vad andra gör. (Eller, det är märkligt det där, för på många områden anses det ju helt okej att lägga sig i. Som när det kommer till föräldraskap och barnuppfostran. Men inte när det gäller miljö…?)

Och varje gång som vi sitter där vid fikabordet och inte säger något så bidrar vi till den sociala acceptansen. Vi är med och bidrar till att det blir lite mer okej att flyga, trots att alla vet att det egentligen inte är okej. Ungefär på samma sätt som alla som inte opponerar sig mot mot rasism eller mobbing också lite lite grann är med och bidrar till att rasismen och mobbingen kan fortsätta.

Nej, man är inte skyldig för att man håller tyst. Men att våga och orka ifrågasätta är faktiskt en väldigt viktig sak för att kunna motverka en trend där det blir alltmer accepterat att göra det alla vet att man borde låta bli.

Dessutom: att påminna och påpeka är nödvändigt för att motverka att folk ”försvinner” in i sin egen lilla bubbla, där de inte behöver bry sig om det de inte vill höra.

Fan bara att det ska vara så jävla jobbigt. För nej, självklart är det inte kul att vara den gnälliga sura käringen som skapar dålig stämning. Det blir man ju bara ledsen av :-(