Dagar när man liksom bara ägnar sig åt att ha ont.
När ryggen inte riktigt går att räta ut, eller stelnar till och knörvlar ihop sig lika kvickt igen. När det enda man kan tänka på är att det gör ont.
När man känner sig mentalt deppig av det onda, som hindrar all inspiration och kreativitet eller ens ork att göra det nödvändigaste.
När man känner sig fysiskt deppig (alltså på väg att börja gråta) av smärtan i sig. Gråten hela tiden hängandes någonstans i halsen.
När man liksom inte vill kliva ur sängen för att man blir påmind om att det är kvar idag också.
När man hela tiden har dåligt samvete för allt man gör för att man vet att ryggen blir sämre av att man sitter ner, eller står still, eller gör det ena eller det andra, att man hela tiden borde gå ut och gå för att hålla igång kroppen, trots att man bara blir ledsen.
Dagar när man frågar, gång på gång, ”Det blir bra igen, va?”, för att inte tappa hoppet för stunden.
Dagar när man egentligen bara vill skita i allt, samtidigt som man vet att det inte är ett alternativ, för det kommer det bara att bli sämre av.
Dagar när man tänker att det var en dålig sak med julledighet, att det vore bättre att fortsätta i ekorrhjulet, för när man är ledig och slappnar av så blir det bara så här dåligt.
Dagar när man har dåligt samvete för alla de små och stora saker man gjort och inte gjort som på något vis kan ha bidragit till den här jävla ryggen.
Såna dagar.
Nu sitter jag, trots det, mot bättre vetande, med datorn i knät, i fåtöljen framför brasan. Jag kommer väl inte att kunna resa mig upp sedan. Dumma jag.