Måste vi ge så himla mycket tid?

Ge inte barnen en massa prylar i julklapp. Ge dem av din tid istället, det är det som är verkligt värdefullt för dem!

Nej, det är inte ett exakt citat. Men det är det samlade budskapet i många uttalanden i dessa tider. Ett försök att få folk att konsumera mindre, minska julklappshysterin, och så vidare.

Och jag undrar lite grann om det inte ibland har motsatt effekt. Om det inte just är att folk känner ett sånt krav på att umgås med barnen som gör att de känner ett behov av att kompensera.

För ja, det är en utbredd ”sanning” att dagens föräldrar har för lite tid för sina barn. Från det att barnen är nyfödda får man höra att man ägnar för lite tid åt sina barn. Men är det verkligen så? Man får intrycket att vår generation minsann prioriterar tid med våra barn mindre än alla tidigare generationer. Kan det verkligen vara så?

Snarast har väl föräldrar i alla generationer haft ganska lite tid att leka med sina barn? Även när föräldrarna arbetat hemma – som bönder, eller med en mamma som skött hemmet – så har ju föräldrarna trots allt arbetat större delen av tiden. Med att sköta hushållet, laga huset, plöja åkrar, mjölka korna, och så vidare. En bonde med självhushåll har knappast mer fritid än en kontorsråtta.

Alltså: rimligen har dagens föräldrar generellt sett betydligt mer fritid än tidigare. Och med detta har det dykt upp ett krav på att mer av denna tid ska läggas på att göra saker med barnen.

Dessutom har fokus flyttats på hur den tiden ska användas. Det räcker alltså inte att man tillbringar tiden tillsammans med barnen – med att göra saker i samma rum som barnen, eller att barnen får vara med och titta på och hjälpa till, utan istället ska fokus flyttas till barnen. Man ska göra saker tillsammans med barnen – med barnen i ledning. Barnen ska styra och ställa. Ska man baka så ska barnen bestämma vad som ska bakas och får göra huvuddelen av det roliga, och som förälder ska man inta rollen av assistent – allmän medhjälpare och städpersonal.

Kravet på att ge barnen av sin tid blir betungande. Det räcker inte att finnas och vara, man förväntas liksom ge sitt allt, helst av all sin lediga tid.

Jag tror att det är ett skäl att köpa en massa leksaker. Man försöker köpa sig själv ledig tid. Kravlös tid. Tid när man inte förväntas roa barnen.

Att säga ”ge barnen din tid istället för leksaker” riskerar att liksom bara spä på det.

Ärligt talat, att ha ambitionen att ge barnen mindre mängd leksaker ska inte behöva kompenseras med något alls. Barnen behöver inte så mycket leksaker, punkt.

Om det är något vi ska ge dem mer av så är det föräldrar som kan få vara just bara människor.