Om när man blir vuxen

Jag läste följande på twitter innan idag:

Skulle som självvalt barnfri vuxen önska mig en berättelse om att bli vuxen utan att få barn som inte beh. handla om att festa hela natten

Att det här att bli vuxen på andra sätt faktiskt kunde få betyda att bli vuxen, inte att få förbli tonåring.

Och så fanns det en länk till en artikel, varifrån jag hämtar följande citat:

Jag skulle vilja att vi tilläts bli vuxna på andra sätt, att vuxenhet inte nödvändigtvis var synonymt med föräldraskap.

Jag är förälder. Jag är vuxen. Men jag tror inte att det är föräldraskapet som gjort mig vuxen. Jag var vuxen redan innan jag blev förälder.

Det där med att bli vuxen är ju förstås en gradvis process, som pågår under lång tid. Det går att peka ut flera viktiga steg, både i form av aktiva steg och händelser man/jag inte själv haft kontroll över men som ändå påverkat. Saker under studietiden, saker som hänt på andra områden.

Men om jag ska peka ut en enda avgörande sak, för min del, så var det att skaffa hus.

Vi skaffade hus innan vi skaffade barn. Och vi skaffade inte hus för att vi planerade barn (jag tror nog inte vi funderade aktivt på barn på det sättet förrän vi redan hade flyttat till huset) – det hade liksom inget med barn att göra. Vi skaffade hus för att vi ville bo i ett hus. ”Sätta ner våra bopålar” – det låter förstås jättefånigt, men ändå. Under alla de år jag under studierna när jag bott i lägenhet så har jag aldrig känt mig hemma, aldrig landat, aldrig känt att det var lönt att göta fint omkring mig. Jag behövde ett hus. Ett riktigt hemma, med möjlighet att göra saker, greja med huset, odla min trädgård. Leva. Finnas. Vara. Landa.

Jag behövde. Det var (och är) ett behov. Men samtidigt är ett hus och ett husköp ett jävligt stort ansvar. Så mycket att sätta sig in i. Så mycket man måste kunna. Så mycket man måste vara beredd på och kunna reda ut. Och man låser fast sig, tar ett väldigt stort beslut. Kan inte längre fara vind för våg. Inte för att jag på något vis gjorde det innan, tvärtom, men det är känslan.

Detta tror jag är det mest avgörande steget i mitt vuxenblivande.

Och om jag ska försöka sammanfatta, så tror jag att vuxenblivandet handlar om att våga bestämma sig: Det här är jag. Det här valet gör jag. Och därmed väljer jag bort vissa alternativ.

Att inte bli vuxen borde därmed på något vis vara att inte vilja välja, att fortsätta intala sig att man fortfarande har alla vägar öppna, fastän man för länge sedan egentligen är förbi den tiden?