Ibland när jag går i stora affärer så liksom slår det mig, nästan fysiskt: vilka kopiösa mängder med varor det finns. Massor. Och då menar jag inte framför allt utbudet och valmöjligheterna, utan de gigantiska mängderna av samma sak.
Häromsistens var jag i en stor mataffär just när de fyllde på fläskfilé. Det var ett antal likadana stora papplådor – minst ett tiotal, tror jag – på en vagn, och hon öppnade den översta och började langa upp. Det måste ha varit kanske tjugo-trettio hela vakuumförpackade fläskfiléer bara i den första lådan.
Det är så bisarrt. Det handlar om delar av levande djur. Men en levande gris har inte 30 filéer utan två. Det innebär att en oherrans massa grisar slaktats för att producera fläskfiléerna i de där lådorna.
Nu tror jag ju inte på något vis att resten av grisarna slängts, det menar jag inte alls. Men det blir liksom ändå så bisarrt. För mig är liksom ändå det ”normala” att man slaktar ett djur, och då blir det en väldig massa olika sorters kött, som man också tar hand om i samma veva. Man kan inte bara köpa filéer. Man kan inte bara leverera tio lådor färsk vakuumpackad fläskfilé.
Eller jo, det kan man ju förstås, helt uppenbart. Det var säkert något erbjudande. – Vilket ju å andra sidan i sin tur förmodligen innebär att ett stort antal affärer i samma mataffärskedja hade samma erbjudande och också fick lådvis med filéer.
Men nej, känslan gäller inte bara kött. Den gäller oändliga hyllor med matvaror, och oändliga hyllor med prylar. Massor med galjar med kläder. Så oerhört mycket det produceras. Så oerhört mycket av det som måste produceras utan att man ens vet om någon nånsin kommer att efterfråga det. Det är liksom hissnande. Man producerar löjliga mängder, och radar upp det, med förhoppningen att någon ska vilja ha det. Och lite extra för säkerhets skull, så att ingen ska råka bli utan. För att någon blir utan fläskfilé eller julskinka eller vad det nu är man har erbjudande på eller som man tror ska bli modernt är ju värre än att det blir lite över.
Lite spill får man räkna med – eller?
Lite, ja. Men det här handlar ju knappast om lite.
Och det ger mig märkliga blandade känslor att stå där i allt överskottet. För på ett sätt äcklar det mig. Och på ett annat sätt vill mitt världssamvete att jag ska göra mitt bästa för att inget av det ska behöva slängas. Det finns en överhängande risk att jag köper lite mer än jag egentligen behöver av det som jag ser annars riskerar behöva slängas. Vilket ger mig mindre utrymme att använda saker jag själv odlat.
På nåt vis vill jag allt mindre besöka de där stora överfulla affärerna och bara klara mig på mitt eget. På hemodlade grönsaker och lammet jag köpt direkt från uppfödaren. I min del av världen, där man inte bara kan få en styckningsdetalj.