Jag läser Marias inlägg ”Härda ungarna?” och tänker på alla kommentarer som kommer i olika sammanhang om att man inte ska oroa barnen, inte tynga dem med miljöproblemen, ta det senare och inte nu.
Själv tycker jag att rakhet och ärlighet är det enda som är vettigt gentemot barnen.
Det betyder inte att jag skrämmer upp dem med djupgående analyser av IPCC:s rapporter eller långa redogörelser av hur det kan komma att bli när de blivit vuxna. Lika lite som ärlighet betyder att man kliver fram till någon om är tjock på gatan och talar om att hen är tjock.
Ärlighet är att prata med barnen om det som är relevant för livet omkring en. Att förklara varför man väljer bort vissa sorters mat. Att förklara att det finns problem i världen som beror på att en del människor inte bryr sig tillräckligt mycket om hur det de gör påverkar resten av världen. (Nej, du behöver inte oroa dig, jag låter inte lika krånglig när jag pratar med barnen.)
Det finns orättvisor, krig, miljöförstöring och andra problem i världen. Det finns inget sätt att vara en ansvarstagande förälder utan att prata om detta med barnen. Hur man gör det, när man gör det och så vidare beror på hur man själv fungerar, hur barnet fungerar och när tillfällena dyker upp: när de hört nåt på radio, läst nåt i tidningen eller någon har sagt något. Eller de bara själva börjat fundera på nåt. Lämpliga tillfällen dyker upp och man får använda dem. Dyker de inte upp får man uppfinna dem. Men man måste prata om dem. Att sopa dem under mattan och låtsas att de inte finns är att inte ta sitt ansvar som förälder, för som förälder måste man förklara och förbereda barnen på ”världen utanför”.
Men det behöver inte vara stort och dramatiskt. Man behöver inte göra en stor sak av det. Man kan förklara på sätt som inte ger katastroftankar eller ens stor oro – man kan förklara på sätt som mer ger ett allmänt konstaterande av sakernas natur. (Trots att jag pratar med mina barn om den här sortens saker, så är det inte sånt som dyker upp som de är oroliga för – de oroar sig för mer närliggande saker, som att katterna ska dö.)
Det är inte konstigare att prata om världen som något som förändras med tiden än att prata om världen som något statiskt oföränderligt.
Det är inte konstigare för ett barn att ha en tillvaro där miljöaspekter är en väsentlig del av tillvaron än att leva i en familj där mycket kretsar kring folkrace, simning eller teater.
Och det är, tycker jag, en självklarhet att barnen är med i de diskussioner som förs, om världen och politik och annat – på sin nivå. Det är inte vettigt att stänga av barnen från allting av vikt som vi vuxna pratar om. Det är inte vettigt att stänga av barnen från det vi vuxna bryr oss om och tänker på. – Hur ska de för övrigt i så fall känna att de ska kunna berätta för oss om det de tänker på?
Och de behöver också se att vi försöker leva som vi lär (och att vi också misslyckas ibland). Och att mina barn försöker tänka miljö, utifrån sina nivåer, är inte konstigare än att de anammar kläd- eller musikstil från föräldrarna (och det kan mycket väl komma revolt en vacker dag också). Att skicka med sina barn värderingar är självklart och oundvikligt.
Dessutom är det lättare att lära sig att göra rätt från början än att lära om när man blivit vuxen. (Och gud så irriterande att behöva lära om det som någon lärt en fel om någon gjort det ”av välvilja”!) Att knuffa barnen i rätt riktning redan från början, genom de val och möjligheter som står till buds hemma, är väl också att betrakta som en form av ”nudging”.
Därför har jag tänkt skaffa hem en kokbok med klimatvettiga matrecept. För jag tänker att om det är en av de kokböcker som står till buds här hemma att hämta recept och inspiration ifrån, så är det en hjälp för nioåringen att hitta bra idéer och ett sätt för detta att bara vara en helt vanlig och normal del av hans vardag. (Ja, han läser kokböcker och letar recept och vill välja vad vi ska laga.) Helt enkelt ”inget konstigt alls”.
Tidigare ikväll sa för övrigt fyraåringen: ”När jag blir nio år ska jag också samla pantflaskor!”