Man ska ju träna minst ett par gånger i veckan – det ”vet väl alla”.
Men verkligheten är nåt annat än idealen. Som pendlande förälder med hus och ideella åtaganden och så vidare har jag som ambition att träna en gång i veckan. För en kväll i veckan är min egen, som jag själv kan bestämma över, kan komma hem när jag vill, inte behöver ta ansvar för andra än mig själv.
Även detta i den ideala världen, förstås. Verkligheten är något annat.
För det kommer ju annat emellan. Jag blir sjuk. Barnen blir sjuka. Det är föräldramöten och julfester och jobbkonferenser på annan ort (det senare inte särskilt ofta, men ändå). Och så är det jullov och sommarsemester. Och ärligt talat, under sommarsäsongen, när trädgården ropar efter mig (det vill säga där är massore att göra och jag vill vara där) så är det inte självklart att prioritera att åka och träna på min lediga kväll.
Så de där ”normala” veckorna, när jag faktiskt åker och tränar – de blir nog i minoritet när man räknar ihop. Speciellt med en sådan sjukdomsvinter som det här varit…