April 2013 – månaden som försvann

Första veckan i april var jag hemma hela veckan med sjuka barn. Och jag var själv också sjuk.

Andra veckan i april var jag frisk nog att kunna jobba. Åkte iväg på jobbresa till Norrköping, var och pratade i något sammanhang, försökte återfå trådarna i vad jag höll på med. Men var egentligen ganska orkeslös; ännu inte riktigt frisk. På fredagen den veckan började jag känna mig hängigare igen. På lördagen bröt nästa förkylning ut med buller och bång. (Under andra veckan hann nioåringen bli frisk, och maken bli sjuk.)

Tredje veckan i april var jag sjuk måndag-onsdag. Torsdagen och fredagen jobbade jag hemifrån, dels för att jag fortfarande inte kände mig fullt frisk, dels för att jag inte ville bli smittad av nåt mer. (Maken var sjuk hela veckan, med mycket hosta och besvärlig andning.)

Fjärde veckan i april – det är nu det. Jag har varit på jobbet alla dagarna. Men i måndags var jag alldeles klubbad sista timmarna och gick och la mig när jag kom hem – kände mig inte alls frisk. Jag har under veckn haft ont i örat/öronen, runt ögat/ögonen, i pannan, kinderna, i käken, i tandköttet. Diffusa, kringvandrande symptom. Samt rasande trött. Gått och lagt mig jättetidigt på kvällarna. Inte orkat nästan nåt på jobbet. Jag har testat allergimedicin ett par dagar; kanske hjälpte det nåt mot nåt av det – samtidigt tror jag det gjorde mig etter värre trött. Jag gurglar med Corsodyl mot den kliande känslan av kanske tandköttsinflammation. Jag använder nässpray mot en täppthetskänsla som egentligen bara delvis sitter i näsan.

Jag vet inte vad det är. Som den hypokondrikerångestmänniska jag är har jag spekulerat i cancer, öroninflammationer, bihåleinflammation, tandköttsinflammation – och nya (visdoms-)tänder. Eller så är det bara lite av förkylningen som sitter kvar och påverkar på märkliga sätt. Inte vet jag. Jag hoppas att inte de här diffusa symptomen hänger samman med nåt galopperande livshotande som man borde söka vård för bums :-) Det känns bättre på morgnarna, och det är väl på nåt vis ett gott tecken? (Givet hur jag funkar med ångest och så så vill jag inte ha några som helst antydningar om att det är nåt farligt – okej?)

Nånstans under april kom visst våren, tror jag. Den hade jag längtat efter. Fast jag har inte riktigt hunnit uppleva den och njuta av den.

Jag hoppas maj blir bättre.