Vi är sju miljarder människor på jorden, sägs det. Och fler blir vi.
Och det skulle väl gå bra om vi alla nöjde oss med mat, kläder och ett anständigt drägligt liv – ett helt okej liv. Ett liv som uppfyller det som brukade kallas mänskliga rättgheter.
Men vem nöjer sig med det idag? Idag är det många som anser att alla ska ha rätt till allt. Det är liksom en mänsklig rättighet att få resa och se spännande platser på jorden. Inte en gång i livet och en spännande plats. Utan allt till alla, typ.
För varför skulle du, eller jag, eller någon, behöva nöja sig med mindre än alla andra, eller mindre än någon annan? Vi har vuxit upp och lärt oss att vi alla har samma rättigheter och alla är lika mycket värda. Att vi alla ska få samma möjligheter – alla möjligheter. Att vi kan göra vad vi vill om vi bara anstränger oss. Och att vi ska satsa på att göra det vi själva vill.
Vi har lärt oss att det är fel och fult att inte unna oss det bästa möjliga. Vi är värda det, och det är inte bara reklamen som gett oss det budskapet, utan föräldrar, skola, omvärld. Det är fel och fult att inte sträva efter mest, bäst – allt.
Varför avstå när alla andra gör?
Och så går det som det går med vår planet. Vad annat är att vänta, liksom?
Och ja, jag vet att det är många som inte har råd och inte möjlighet och att det verkligen inte är alla som ens har möjlighet att sträva efter det bästa. Även i Sverige.
Tillägg: och nej, jag menar inte bara resor. Jag menar gigantiska platt-TV:s, pooler, och en oherrans massa annat också. Men man kan inte alltid få med allt :-)