Jag har som sagt var varit trött idag, efter för lite sömn på grund av stormen. Och samtidigt har jag varit hemma med en inte jättesjuk femåring. Och strömavbrott hela dagen.
Och det är ju ett sådant tjat jämt om det här med skärmtid. Att barnen sitter för mycket vid TV och dator, och att om inte den möjligheten fanns så skulle de hitta på en massa kreativt och kul och bra.
Men alltså, världen är ingen idyll där allt är rosenrött bara för att skärmarna inte kan nyttjas. Det är inte så att man som vuxen har lust eller möjlighet att sitta och spela ”vanliga” spel eller göra kreativa pyssliga saker med sina barn bara för att strömmen gått. Jag behöver fixa med mat, få undan disk, hålla ordning i ungefär samma utsträckning som vanlig. Femåringen tycker det är precis lika tråkigt som vanligt. Jag har samma behov som vanligt – eller snarast större – av att kunna göra lite saker jag själv vill. Femåringen är ännu mer rastlös och uttråkad än vanligt.
Inte blir livet någon puttenuttig idyll för att barnen inte kan sitta vid en dator. Den grundläggande biten handlar ändå fortfarande om: vill och kan jag lägga all min tid på att göra saker som är kreativa och stimulerande för barnen, på bekostnad av allting annat inklusive mig själv, eller är barnen trots allt bara en av många aspekter att ta hänsyn till?
One response to “Barn, skärmar och stormar”