Jag är blå om fingrarna. Jag har batikat ikväll – jag gör det då och då. Inte jätteofta, men kanske en gång om året eller nåt sånt :-) Flytande batikfärg från Panduro – ganska snälla saker jämfört med sånt man stod och grejade med när jag batikade på bilden på gymnasiet.
Jag tycker det blir snyggt, och jag tycker det är en kul form av kreativitet. Och det är ett sätt att kunna få gamla tråkiga kläder roliga igen.
Fast jag känner mig numera ändå lite tveksam till allt det där som sedan rinner ner i avloppet.
Och så samtidigt funderar jag. Man brukar ju prata om att det går åt några kilo kemikalier till varje klädesplagg som produceras. Och ja, jag spär förstås på det där ytterligare. Ikväll med ett drygt kilo till de bexoroch den tröja jag färgade. 900 g vanligt salt, 180 g fixersalt (nej, jag vet inte ens vad det är – pinsamt) och en knapp deciliter batikfärg från Panduro.
Jag undrar vad de där kilona kemikalier man brukar syfta på är? Salt är ju också en kemikalie; är salt en betydande del även i det man brukar syfta på? Nej, självklart är det inte bra att hälla massor med salt i avloppet. Fast klädproducenterna har nog generellt bättre omhändertagande än mig när det kommer till det där. I bästa fall kanske till och med återanvändning. Säkerligen bättre utbyte av kemikalierna.
Jag borde nog sluta batika?
Och jag blev ovanligt blå/färgad om fingrarna den här gången. Gjorde väl annorlunda när jag sköljde, höll mer i tyget eller fix mer fixertjosan på mig eller nåt. Blåfingrad. Konstant påmind om vad jag gjort.