Uppdatering ångest och öga

På torsdag ska jag till läkare. För ögat. Och jag har bokat en ny tid hos optiker för att kolla om jag kanske trots allt behöver terminalglasögon.

Det blir värre. Oftare. Mer. I fler vinklar.

Ångesten är… hanterlig. Jag finns. Existerar. Gör det jag ska. Mår utifrån omständigheterna okej.

Men det är svårt att släppa det. Det ligger ju där och mal i bakhuvudet hela tiden. Vad är det? Hur stor skillnad kommer det att göra i mitt liv? Ska jag bli gravt synskadad? Eller ska jag dö?

Jag intalar mig förstås att det är ganska osannolikt att jag ska dö. Fast jag vet ju samtidigt att det är så att jag försöker övertyga mig om det för att jag mår så dåligt av tanken att jag inte skulle överleva, så därför blir mitt intalande ganska kasst trovärdighetsmässigt. Jag vet att jag försöker lura mig själv att tro att det är okej tills dess att jag får besked. Eftersom det ju inte tjänar något till att gå och oroa sig – det blir ju inget bättre av.

Fast det är svårt att tänka framtidstankar när man oroar sig för att få skrämmande besked som innebär att framtiden försvinner. Svårt att planera odling och gå in för saker. Det känns liksom som att spela teater.

Vad jag verkligen tror? Jag har ingen aning. Det enda jag egentligen känner mig hyfsat säker på är att det måste vara något mer än bara utmattning efter layoutarbetet, eftersom det fortsätter att öka. Annars vet jag inte.

Och jag är också rädd att inte få några vettiga svar från vården. Jag är tyvärr alltför van vid att inte få vettiga svar på diffusa symptom.