Jag har inga problem med att vara öppen med att jag har en ångestproblematik. Det kan jag berätta ganska rätt upp och ner, och det är inget jag skäms över eller så.
Däremot har jag väldigt svårt att prata om ångesten i sig. Och i det finns det inslag av skam.
Det är en sak att skriva ner. Då är det jag själv som har ordet, styr berättelsen, och det är oftast få som lägger sig i – och jag slipper se reaktionen på deras miner. I viss mån kan jag också styra vilka som läser.
Berättar jag öppet, muntligt, så kan jag mycket sämre reglera vad som händer: vem som hör, hur folk reagerar och gör etc. Då måste jag vara beredd på alla varianter, alla utvecklingar. Och då blir det så komplicerat.
Min ångest har ofta inslag av hypokondri och dödsångest – eller i alla fall sjukdomsrädsla. Om jag berättar vad som oroar mig så är risken stor att folk ska börja berätta om vad för hemska saker det skulle kunna vara, eller vad som drabbade någon de kände, eller nåt sånt. Det kommer bara att förvärra min ångest. Varje gång någon börjar prata whiplash så börjar det riva upp sår i min oro, fortfarande efter snart åtta år (även om jag numera kan hantera just det). Det är inte det jag behöver.
Så om jag då berättar vad det är jag går och oroar mig för, så gör jag också allt vad jag kan för att släta över. Få det att inte låta så illa. Komma med alla bortförklaringar jag vill att de ska tro på, så att de inte börjar dra alla historierna som ökar min ångest.
Samtidigt är jag ju helt medveten om att jag gör det. Att jag liksom i ett märkligt runtresonemang försöker lura mig själv. Och därför går jag ju inte på det. Säger de lugnande saker så är det inget värt, för de har ändå bara fått den tillrättalagda mildrade versionen.
Så istället håller jag käft. Berättar inte om min ångest. Håller den inom mig.
Dessutom skäms jag över att jag stänger inne den och inte berättar, för det r ju inte så man ska göra. Och jag skäms över att jag är så beräknande, tänker i så många steg innan jag handlar, för det är inte så man ska göra – man ska vara spontan och öppen och prata om hur man känner och sedan vara spontan i sina reaktioner. Och det är jag ju inte. För det klarar jag inte. Det är en del i ångesten, och en del i ångesthanteringen: att försöka förebygga de situationer som triggar igång eller förstärker ångesten. – Och det i sin tur anses ju också fel. Man ska inte bygga murar, man ska riva dem…
Och nånstans i all den där gröten och röran uppstår eller finns något som nog närmst kan kallas skam.
Jag skäms inte över ångesten. Men jag skäms över att jag hanterar den på det sätt som funkar för mig.