Med tungt hjärta

Det har varit några känslofyllda dagar på sistone. Bra saker. Conchita som vann Eurovision i lördags. Deltagande i ett inspirerande event i måndags. Besök på en inspirerande invigning inom miljöområdet igår. Mycket som påverkat mig känslomässigt, rört runt i mig men på ett bra sätt. Trots en lätt förkylning och viss brist på energi för måste-saker i övrigt så har jag ändå känt mig mentalt upplyft på nåt sätt.

Det försvann i morse.

Eller ja, när jag först läste den lilla notisen i tidningen imorse, så lyckades jag väl egentligen inte ta in det.

Malik Bendjelloul död.

Men under dagen har det sakta sjunkit in, bit för bit. Och det gör ont.

Det gör ont när människor inte längre orkar leva. Det gör ont att ana (och då kan jag ändå bara ana) den smärta de kvarlevande måste leva med.

När det är människor jag inte har någon koppling till kan jag låta det rinna av, låta bli att ta till mig. Men det kan jag inte i det här fallet. Det är för nära.

Nej, jag kände honom inte. Men han fanns liksom i angränsande kretsar när jag var ung. Hans bror är jämngammal med mig och var ett tag ihop med en klasskompis till mig. Malik var jämngammal med min bror. Och Ebba och Didrik spelades delvis in i våra kvarter. Med tåget susande förbi.

Jag ska erkänna att jag inte sett Searching for Sugar man. Och jag hör inte till dem som tittar på kulturprogram som Kobra. Jag har inga egentliga kopplingar, jag har bara följt honom på avstånd så där som man gör med någon från samma ort, som man liksom på något ogrundat sätt känner stolthet över, glatts över hans framgång.

Det är inte min sorg. Det borde inte vara min sorg.

Men det räcker att jag tänker tanken på dem som är, läser Johars ord i Aftonbladet, för att det ska göra djupt ont i mig. Ana en lätt panik inombords. Vilja önska bort. Vilja backa tiden.

På radion pratar någon om Malik, om detta när någon så levande och sprudlande plötsligt inte finns längre.

Jag har skrivit om det tidigare. Även den gången om en person i min periferi – om än på något närmre håll. Om när en människa väljer att inte längre finnas – och obegripligheten i det.

Det gör ont. Det känns som att insidan av min hud är full av tårar som vill bryta igenom.

Och det känns som att jag exploaterar genom att skriva det här. Som att jag borde låta bli. För det här är ändå inte min sorg. Jag är bara en person som känner mig djupt berörd känslomässigt.

Och nej, jag tror inte att jag ska hamna där. Jag har haft mina mycket mörka stunder, och jag brukar inte landa i att vilja sluta leva, utan en önskan om att åter känna glädje över att leva.

Men man kan aldrig veta. Självklart finns rädslan där, att det någon gång inte ska vara på samma sätt som jag vant mig att det ska.

Om du orkar så rekommenderar jag den här som lyssning:
https://myspace.com/collanstaiger/music/song/-nda-hit-53424913-57756794