Vi anlände till Nantes enligt tidtabell. Där hade vi drygt tre och en halv timme till nästa tåg, TGV mot Paris, och vår förhoppning var därför att kunna låsa in väskorna, äta lunch och hinna se nåt av staden. Vi letade alltså omedelbart upp väskinlåsningen.
Men väskinlåsningen var… låst. Damen som satt i betaltoaletten snett emot ropade ”midi!”, med vilket vi antog att hon menade att det skulle öppnas vid 12, det vill säga om ungefär en halvtimme senare. Och informationskyltarna på franska var inte helt lättydda; det kunde eventuellt vara så att priset för inlåsning var per väska, inte per skåp, och i så fall verkade det landa på ett ganska hutlöst pris.
Oklart alltså om det alls skulle bli möjligt att låsa in saker (kanske dök ingen upp och öppnade stället, kanske skulle det bli dyrare än vad som kändes relevant). Och det gick liksom inte att få någon klarhet i detta just nu.
Eftersom vi inte alls visste, och inte alls ville släpa runt baagaget på stan, konstaterade vi att det vettigaste var att äta lunch direkt på stationen. Det var inte billigt, och det var inte fantastiskt, men det var i alla fall det vi kunde se till att få gjort medan vi väntade. Så pasta till barnen, wokat till de vuxna, genomgående ganska tråkigt… Men det kändes ändå vettigt med ”riktig mat”, så att det inte skulle riskera att bli baguette morgon – middag – kväll.
Efter maten gick vi bort och kollade väskinlämningen igen. Öppet! Och det visade sig att priset var 9,50 euro för det största skåpet, och där fick vi in alla väskorna. Efter lite skramlande från samlade fickor fick vi ihop mynt av lämpliga valörer till hela kostnaden.
Det sista jag tänkte innan vi låste var ”hoppas det inte börjat regna på riktigt så att vi borde tagit med regnkläderna ut”.
När vi kom ut hade det börjat regna. Det vräkte inte ner, men regnade ganska ordentligt, så där så man faktiskt blir blöt på riktigt, kryper ihop, skyndar sig och önskar man hade regnkläder på sig.
Men vi traskade på, i den riktning kartan sa att slottet skulle finnas. Och när vi kom innanför murarna hade det lugnat sig så pass att vi valde att klättra upp på en av murarna, innan barnkissnödighet tvingade in oss.
Vi valde också att gå in och titta på själva slottsmuseet. Vi hann med delarna om stadens tidiga historia, samt om havet och stadens hamnhistoria och handel, innan det var dags att bege sig tillbaka. Det var ett bra museum, intressanta saker, bra uppbyggt, med anpassning för både syn- och hörselhandikappade och på det hela taget genomtänkt – helt klart väl värt ett besök även av betydligt längre slag än vi hann med.
Därefter traskade vi tillbaka till tågstationen, hämtade ut bagaget och skrev på våra biljetter, köpte kaffe och begav oss mot perrongen. Lite förvirrande var det att det fanns två TGV mot Paris med samma avgångstid men olika tågnummer, och båda skulle gå från spår 2. Men de var visst ihopkopplade? Det fanns för övrigt även TGV-tåg på avgångstavlan med destinationen ”Special”…
Och ja, även på stationen i Nantes fanns det ett piano :-)