Det är svårt det där med gästfrihet. Vi har alltså bott hos min faster i Bretagne i en och en halv vecka. Det innebär att vi haft möjlighet att komma och gå som vi vill (mer eller mindre), vi har haft rum och handdukar, vi har fått frukost och middag de allra flesta dagar. Vi har blivit skjutsade till stranden, och blivit allmänt bortskämda.
Jättesmidigt och jättetrevligt. Och samtidigt en svår balansgång. För vi vill ju inte utnyttja henne. Och samtidigt känns det som att det är det man gör. För fyra extra personer innebär rätt mycket högre matkostnader i ett enpersonshushåll. Och samtidigt har hon ju det mesta hemma. Och när hon saknar något så handlar hon det innan vi hinner blinka.
Så vi har försökt att fråga om det är nåt som behöver handlas hem – och det brukar landa i mjölk och bröd. Vi har vid något tillfälle sagt ”nej, men nu betalar vi”. Samtidigt vill man ju inte verka otacksam gentemot gästfriheten – det kan också bli fel. Och ja, jag vet, utslaget över många års tid så blir det inte så mycket, jämfört med släktingar man har på närmre håll och får besök av oftare. Men ändå.
Knepigt är det, helt klart.