Jag har insett att till och med jag vänjer mig ibland. Anpassar mig. Sovrar bort.
För när man har ett gammalt hus med eternittak, så ligger det också eternitrester här och var i trädgården. Små avbrutna bitar som då och kryper upp ur jorden, som gammalt skräp tenderar att göra.
Och jag noterar bitarna. Plockar upp dem och samlar på en plats. Tvättar händerna och struntar i att fundera närmre över det. Trots att det finns oändliga möjligheter att ge sig ut på mentala ångestpromenader kring allt det eternitsmul som kan ligga i marken och som kan yra runt i luften när man gräver och så vidare.
För det funkar liksom inte. Jag kan inte bo här och få ångest över att röra mig på tomten.
Och jag vill inte flytta
Och ett annat boende vore inte säkrare egentligen. Bara påtentiellt farligt på andra sätt istället.