Novembertidsoverload

Det är november. Det är den tid på året då jag vacklar, är ömtåligast, då det är viktigast att jag är rädd om mig själv. Den tid då jag ännu mindre än annars klarar av att ha för många trådar, för många bollar, för mnga tyngande ansvar eller saker att hålla rätt på.

På jobbet yr mejlen som snöstormar. Hit och dit och fram och tillbaka. Om saker som ska göras, saker som kanske ska göras, pengar som kanske kan sökas, projekt som kanske kunde göras.

Det är den tid på året när jag mer än nånsin behöver kunna falla tillbaka på att göra just precis det jag ska. Tiden när jag ännu sämre än annars reder ut att ha huvudet överfullt.

Inte för att jag reder ut det annars heller.

För att kunna göra ett bra jobb behöver jag kunna gå in för det jag gör. Fokusera på en sak i taget, och veta att det är ett begränsat antal andra saker som ligger på väntlistan. Då kan jag göra ett bra jobb, och känna att det jag gör är meningsfullt.

Som det är nu känner jag mig konstant otillräcklig. Har konstant känslan av att jag nog borde prioritera något annat. Och hur mycket jag än kämpar kommer jag aldrig att få gjort allt. Trots att jag nästan aldrig tar fikarast.

Otillräckligheten gör inget bättre. Jag mår dåligt av den. Jag gör ett sämre jobb. Jag tappar arbetsglädje.

Vi får inte mer gjort av att försöka springa på alla bollar. Vi åstadkommer inte större nytta. Vi bara mår sämre. I alla fall jag.

Det är ett tydligt tecken på att det inte är bra att jag gång efter annan tänker att det skulle vara skönt att få jobba undan, inte gå hem på kvällen, inte ha barnen hemma, kunna beta av massor. För jag vet ju att det inte funkar. Det går inte att beta av, det tar inte slut – och jag mår inte bättre.

Det är det där med att börja se sig själv som en maskin. Det är ett dåligt tecken.

Jag vet. Jag ser. Jag känner igen tecknen och vet att det gäller att lyssna. Men det är fanimej inte lätt att lyssna. Det handlar ju inte bara om att säga nej. Ett nej utestänger inte allt det där som virvlar in från alla håll, det kommer ändå.

Och ovanpå det dräller det ju in en massa privat också. Lappar från skolan och sånt där.

Hallå, det här huvet orkar inte behöva hantera mer nu, okej?