Det är vinter. Det ligger lite tunt med snö på marken därute. Så där så det nästan men inte riktigt täcker. Det är vackert och lite mysigt.
Jag älskar snö. Jag älskar när det faller stilla snöfall. Jag älskar när det dansar ner stora hönsfjädersflingor. Och jag älskar snöstorm. Jag tycker det är vackert med det snålt tilltagna snötäcket därute, och jag tycker det är mysigt med stora snödrivor när vi inte ens på ett säkert sätt kan ta oss hemifrån.
Det är kul att skotta snö, och åka spark, och gå promenader och titta på den gnistrande snön.
Men snön väcker också alltid en sorts dåligt samvete.
För snö och is och vinter och kyla ska väcka någon sorts sportighet i en. Man ska vilja plocka fram skidor och skridskor och hela köret. Och det vill jag inte.
Ja, när jag var liten hade vi både skridskor och skidor. Längdskidor, då. Och ibland åkte man med dem på vägen hemmavid, och ibland åkte man iväg till någon annanstans i närheten. Och skridskor åkte man både i ishallen och på Danskesjön och på översvämningarna vid ån och på den spolade planen på åkern en bit bort.
Utförsskidor åkte jag däremot första gången på riktigt när jag var sjutton år och redan hade problem med knäna. Och det var inget jag fastnade för – kombinationen skitobekväma pjäxor, rädsla för att sabba knäna mer och att det inte var ett dugg kul – nä, det var inget jag blev såld på.
Skridskor har jag fått ett par i vuxen ålder, som väl borde räcka resten av livet. Det var före graviditeterna, när mina fötter var typ två storlekar mindre. Och senast jag åkte skridskor var vintern 95-96, när livet var som allra mörkast av ångest, depression och Fontex.
När det blir vinter ska sportigheten i en vakna. Man ska vilja ta på sig varma konstiga kläder, och så ut och åka skidor och skridskor och annat. Men jag längtar inte efter att snöra på mig obekväma skridskor och frysa om tårna. Jag längtar inte efter att få in snö i nacken. Min sportighetsiver krymper snarast av att det är vitt kallt och blött på marken.
Jag kan sträcka mig till att göra snölyktor, och åka spark och kanske pulka i närområdet. Resten slipper jag helst.
Och mina barn har ännu aldrig åkt skridskor, så vitt jag vet. Det skäms jag över. Fast jag inte tycker jag borde.
Jag älskar vintern, men jag vill att den ska vara kravlös. Ge vila. Det är vad jag behöver så här års. Inte krav på fler aktiviteter.