För elva år sedan hade vi nyss för fösta gången någonsin firat julen i vårt eget hus – alltså utan att resa iväg till någon annan över jul. För jag var höggravid, med beräknat nedkomstdatum tio dagar efter jul, och med andra ord beredd på att det skulle kunna vara dags precis när som helst. Och då åker man inte långt iväg till släkten, utan håller sig hemmavid. Även nyår firade vi hemma. Och i övrigt fördrev vi dagarna mellan jul och nyår, och dagarna efter nyår, med att läsa och smågreja hemma. På kvällarna plöjde vi oss igenom Sagan om ringen-filmerna, inklusive allt extramaterial.
Det var en märklig tid det där. Ingen möjlighet att planera. Inget vi måste göra. Ingen aning om det skulle vara dags när som helst eller om flera veckor. Inga som helst föraningar. Och inte en susning om hur livet skulle bli sedan.
Bara ett allmänt ingenting, fyllt av böcker och film och väntan.
Elva år sedan. Snart fyller han elva. Det är lite konstigt och obegripligt. Fast egentligen mest självklart.
Nu har han fått första Hobbitfilmen i julklapp.