Jag stod och höll upp dörren för en annan på jobbet idag, så där som man kan göra arbetskamrater emellan. Jag kom genom dörren och skulle nerför trappan, hon var på väg uppför trappan och skulle genom dörren, och jag stod kvar, stannade liksom i steget och höll upp dörren för henne. Sådana där små trevliga artighetsgrejer i i vardagen.
Hon tittade till på min mage och sträckte fram handen för att känna på den.
Ja, jag är tjock. Ja, jag har en tydlig mage, och ja, jag vet att folk tenderar att då genast tro att jag är gravid. Jag insåg vart hon var på väg i tankarna och avsikterna, så jag drog mig undan och sa ”Nej, jag är bara tjock”.
”Det är jag med”, sa hon då. ”Men se då till att inte stå på det viset så att det ser ut [som att du är gravid], tokfia”, sa hon. Eller nej, det var inte tokfia hon sa, men nåt liknande som jag inte längre minns.
Men alltså ärligt talat, jag ska inte behöva stå på något särskilt sätt för att inte hon ska riskera tro att jag är gravid. Jag står väl hur jag vill? Och jag stod ärligt talat med magen indragen, inte utifrån principen inte få för mycket mage, utan för den allmänna biten med att jobba på hållningen, eftersom mina magmuskler är kassa och jag behöver få in en bättre vana på att använda dem. Jag tror för övrigt inte att det bör ha förstärkt intrycket av att jag skulle vara gravid. Men ärligt talat, det ska jag inte behöva bry mig om.
One response to “Jag står väl hur jag vill”