Tolv små flätor av håret. Det är hela håret, det.
Varför?
För känslan av flätorna. När jag flätar dem. När jag har dem.
För att jag tycker småflätorna ramar in mitt ansikte snyggt.
För den ljuvliga känslan när jag pillar upp flätorna, den ljuvliga känslan av vågorna i håret mot fingrarna.
För det mysiga burret som uppstår i håret när alla flätorna är utsläppta och håret genomborstat. det där burret som är så mysigt i sig själv, men som också ger en helt annan volym åt håret, och gör att en helt vanlig ensam fläta av allt håret plötsligt blir en helt annan sak.
Ja, det tar tid. Ja, det är ansträngande. Men det blir också en sorts mental avkoppling. Och något praktiskt, med en tydlig målsättning. Det är knappast sämre än att glo på TV eller dumsurfa.
Ändå har jag prioriterat bort det. För det är ologiskt och meningslöst att bli glad över att känna vågor i håret. Och för att fåfänga är fult och onödigt.
Med flätorna tar jag tillbaka en liten bit av barndomen. Något av samma känsla som när jag flätade småflätor för att få till lockigt hår till skoltidens luciatåg.
Förväntningar. Så förbannat viktiga för att livet ska kännas meningsfullt.