Det är fascinerande det här att högläsa böcker. Hur man kan gå in i ett läge där man ser texten, formar ljuden och orden i ett snyggt och bra flöde, med lämpliga betoningar och melodi, riktigt bra högläsning, liksom – och ändå inte själv tar in ett ord av det man läser utan låter tankarna flyga åt helt andra håll.
Sedan ett bra tag tillbaka är alltså högläsningsboken för elvaåringen Ringens brödraskap (första boken i Sagan om ringen). Och ärligt talat går det trögt. Man kan ju tycka att vi borde vara klara med den vid det här laget. Men tja, dels har det kommit mycket emellan. Sportlov och melodifestival och resor som gjort att det blivit färre läskvällar. Och så är det ju inte riktigt en bok man sätter sig och högläser i tio minuter, utan ska det va så ska det vara tillräckligt mycket.
Men ett annat skäl är att boken är rätt seg. Tycker jag, i alla fall. Och det är inte heller så att elvaåringen tjatar jättemycket om läsandet.
Jag har ju försökt läsa den här boken (i tidigare översättning) flera gånger tidigare i livet. Som längst har jag kommit så långt som att ha typ fyrtio sidor kvar till slutet innan jag slutligen gett upp.
Det är för långa bitar där det händer väldigt lite. Och det är för många namn och för många komplicerade sidohistorier och för mycket av framåt och bakåt i långa tidsaspekter… För mycket att hålla rätt på. Det funkar inget bra för mig. Jag sovrar bort informationen istället, släpper det, eftersom jag vet att jag aldrig kommer att få ihop det – och för att drivkraften att vilja få ihop det är för liten. Det är inte tillräckligt intressant.
Men vi harvar på. Det vore väl bra att någon gång ha läst den, kantänka.
Men då hamnar jag då och då i det där läget att jag inte alls vet vad jag läst. Trots att jag läst alltsammans högt, så har inget av det hamnat i den medvetna delen av min hjärna.