Kanske är det så att vi alla egentligen bygger våra liv på sagor? Att vi alla behöver ha någon sorts saga att bygga vår tillvaro kring, för att bygga mål och mening och hämta kraft ur?
Sagorna kan förstås vara av väldigt olika karaktär. För en del är det en fotbollssaga, som handlar om att det rätta laget ska vinna och de rätta supportrarna ska ge sig ut på korståg och nedkämpa fienden, på fredligt eller ickefredligt sätt. För andra kan det handla om sagan om att lyckas inom ett yrke eller bli framgångsrik på annat sätt. Och för andra kan sagan handla om att någon gång kunna få en bostad eller komma till ett land där hen slipper förföljas. Eller hitta kärleken, gita sig och leva lyckliga ever after.
Och man kan bygga sagorna på väldigt olika sätt. Ett sätt är att låta dem uppfylla tillvaron, låta hela tillvaron bestå av strävan att bygga den där sagan till ett lyckligt slut. En annan variant är att ägna sig åt sagan vid sidan om, utanför vardagstillvaron. Genom att titta på mängder av filmer, läsa böcker, lajva och annat. Gå in för sagorna vid sidan om verkligheten.
Men bara tråkverkligheten, utan någon form av saga, utan att bygga en roll för sig själv – funkar vi ens då? Jag undrar det.
Kanske är det sagorna som skiljer människorna från andra djur. Att bygga sagor, drömmar, fantasier. Att inte bara överleva och göra ”som man gör”, för att det är bäst så, utan för att det hela tiden finns en saga, en dröm, ett…något.
Fast jag vet ju inte alls vad andra djurarter tänker. De kanske har avancerade tankevärldar och fantasier.
Men för oss människor tror jag någon sorts sagor är viktigt. Sagan om ens liv ger mervärde och kraft. Och när vi tappar sagan tappar vi väldigt mycket.