Så här i påsk är det rätt mycket prat om Jesus och uppståndelsen. Den där gode ledaren som vill hjälpa de svaga och fattiga mot en förtryckande överhet. Uppvuxen som jag är med kyrka och söndagsskola och kristendom som en självklar om än inte jätteviktig beståndsdel, så minns jag fascinationen över den Jesus som gestaltades i den klassiska fyraavsnittsmegaserien om Jesu liv, som många år i rad visades lagom till påsk. Och även musikalversionen av berättelsen i form av Jesus Christ Superstar många år senare (när jag redan tappat tron). Det är en fascinerande historia. Jesus är en fascinerande sagohjälte, en godhjärtad rebell med ledaregenskaper, en vilja att förändra världen till det bättre – och stunder av kraftigt tvivel.
Faktiskt väldigt mycket som Robin Hood, åtminstone i Robin of Sherwood-versionen. Robin of Sherwood dör till på köpet i slutet, offrar sig för andra, och gör det medvetet och överlagt. (Och uppstår igen om man så vill.)
Fascinerande berättelser om personer som fungerar som hjältar, ledstjärnor, stöd i svåra stunder och äventyrsberättelser :-)
Men den ene blev grunden för en hel religion och tillbeds av miljoner världen över, varav en hel del verkligen tror att han är guds son och verkligen återvände från de döda, och även vi som inte tror ett dugg på den religiösa aspekten av historien firar högtider tydligt färgade av dessa gamla berättelser. Den andre betraktas som en saga – en bra och välkänd saga, som lett till många filmer etc, men dock bara en saga. Skulle man välja att ira högtider baserade på Robin Hood skulle man betraktas som minst sagt konstig. Men att fira högtider baserat på vad Jesus sagt och gjort är att betrakta som ”normalt”.
Det tycker jag är lite fascinerande. För mig personligen är de båda sagofigurer.
Vilket förstås inte gör dem oviktiga eller ointressanta. Vi behöver sagor!
Pingback: Tankar om den onda och den goda sidans hjältar | Sanne skriver