Och så dundrar, plötsligt och oväntat, en trigger in och påminner om min ömtålighet. Påminner om varför jag måste vara rädd om mig, varför jag måste tillåta mig att vara självisk, åtminstone till viss till, komma ihåg att göra saker som gör mig lycklig och får mig att må bra, inte köra slut på mig själv och bara vara duktig och god. För gör jag det blir jag ömtålig och mottaglig. Och då kan man dra på sig mentala sår som aldrig nånsin läker helt. Och jag behöver inte fler sådana. Och för varje sådant sår jag drar på mig blir jag mer av belastning för samhället och omgivningen.
Det vill säga även om jag inte ens tycker mig vara värd att göra saker jag gillar för min egen glädjes och lyckas skull, så är det faktiskt nödvändigt för att jag inte ska bli för ömtålig och slutligen bli bara ett kolli. Då är jag inte till glädje eller nytta för någon.