Det är de meningslösa sakerna som ger livet mening.
Det låter förbannat patetiskt och pretentiöst. Och förmodligen är det inte helt sant, och definitivt inte hela sanningen. Men det gäller ju å andra sidan egentligen för (nästan?) alla ordspråk och talesätt och bevingade ord. Så skitsamma, jag plitade ner ovanstående tanke ändå, för det lät bra, och det fångar en del väsentligt.
Det där med var som är meningen med livet är något som folk tycks älska att älta, och aldrig ger upp att diskutera. Det självklara svaret är förstås att det inte finns någon mening med livet. Livet är på alla sätt meningslöst. Än sen då?
Och ja, man kan ägna sitt liv åt en massa saker som är meningsfulla (utan att de för den skull är meningen med livet). Som att hjälpa människor som far illa, försöka förbättra skolan, lära barn att läsa, bygga avloppssystem eller rädda miljön. Bra och viktiga saker.
Men det som ger varje dag mening, det som gör att ytterligare en dag kan kännas viktig, bara för att den är en dag till, det är små meningslösheter. Sådana där saker som jag i mina rationella stunder kan få för mig att rationalisera bort, tycka att jag inte behöver eftersom de inte på något vis är nödvändiga. Men utan dem blir tillvaron meningslös.
En kram.
En bra låt med ett härligt sväng.
Vanlig vardagsmat som blir så där alldeles extra god.
Ett samtal om smått och stort i soffan.
En blomma som äntligen slått ut och sprider sin väldoft, ett frö som äntligen grott och skickar upp de första hjärtbladen i jorden, och en tomat som slutligen mognat.