Det mesta som ska målas ska strykas minst två gånger.
Första strykningen tar längst tid. Man behöver jobba sig in på alla jobbiga ställen, och de jobbiga ställena suger maximalt. Samtidigt gör första strykningen störst och tydligast skillnad. Det märks att man gör något.
Andra strykningen är den tröstlösa tråkstrykningen. Det syns nästan ingen skillnad. Man får ingen känsla av att vara igång och åstadkomma något.
Dessutom är det ibland svårt att hålla rätt på var man hunnit måla en gång och var man målat två gånger. Man borde anteckna (och periodvis gör jag den sortens anteckningar i bloggen – för var annars, liksom?) för att minnas. Lekstugan tror jag har fått blåmålning i två strykningar på två av ytterväggarna och en strykning på de båda andra – för sex år sedan; sedan blev det aldrig mer målat.
Idag målade jag strykning två på utsidan av de båda nya uthusdörrarna. Eller, först ett första varv i springorna och sedan strykning två på resten av ytan. När jag höll på med den första kom en liten kort skur. Snällt uppifrån. Inget som påverkar dörrarna som sitter under takutsprånget. Så efter den tio minuter långa regnskuren fortsatte jag.
Några timmar senare, när jag var klar med båda dörrarna, kom plötsligt en front, med både kraftig blåst och regn. Horisontellt regn. Och plötsligt var inte uthusdörren på ”vanliga” uthuset skyddad längre. Betongkanten under dörren färgades påtagligt grön av rinnande färg, och hela yta blev full av grönfärgade vattendroppar :-( Skit också!
Nåja, det är i alla fall första gången det hänt mig på tretton år. Eller nånsin.
Men det känns inte så lovande med allt regn i väderprognoserna med tanke på allt jag tänkt måla.