Vi har tagit oss igenom ett barnkalas till. Inte ett av de värsta, men ändå aningens påfrestande. Sju barn inklusive födelsedagsbarnet (nyblivne sjuåringen). Pirattema. Och trots att en av gästerna var synnerligen stillsam var det mer ljud och fäktande och annat i lekarna under de två timmarna än jag egentligen pallar med.
Dessutom är det påfrestande att vara snäll och tålmodig mamma/värdinna. Man vill ju vara en snäll mamma för gäster som skulle kunna tänkas vara nervösa över att vara på ställen de inte är vana att vara och som därför skulle kunna tänkas vara lite nervösa och blyga. Fast sånt ligger inte för de flesta ungar, helt uppenbart.
Som när gänget ska utfodras med grillad korv typ en kvart efter att kalaset börjat klockan 12. (Har man kalas mellan 12 och 14 bör man stoppa i barnen något som kan ursäktas som ”riktig” mat – inte bara tårta, kaka och godis. Stoppar man i dem en grillad korv i början har man löst det. Ja, så tänkte jag. Och så några extra korvar på grillen så att vi arrangerande vuxna får något i oss också.)
Ett av barnen vill ha nästa korv innan de andra ens hunnit få sin första. Som tredje korv vill han ha en av de vegetariska. Den gillar han inte och äter inte upp, så sedan vill han ha en tredje av de vanliga.
Ett annat av barnen vill inte ha. Han är inte hungrig. Vill inte ha. Sedan vill han plötsligt ha. Så tar han en tugga, säger sedan att den är kall (nämensåkonstigtdå) och inte god och vill inte äta mer.
Ett tredje barn äter ungefär en halv korv. Däremot pratar han massor. Om vårt hus. Han talar om att det är fint inuti men fult utanpå. Att vi borde renovera mer – varför har ni inte renoverat det mer? undrar han. Jag svarar att vi inte hunnit, för ibland vill våra ban få mat, och ibland vill de att vi ska eka med dem. Och så påpekar jag att fönstret precis bredvid där vi just nu har korvserveringen har jag målat för bara ett par dagar sedan. Varvid han påpekar de delar av fönstret jag ännu inte hunit göra något åt. Och sedan deklarerar han istället att han tycker vi ska riva hela den ytterväggen.
Nå, en efter en troppar ungarna iväg från korvätandet och far runt som pirater. Föräldrarna drar sig undan till kaffe i köket och håller sig på lagom avstånd samt förbereder fika.
Fikan avlöper på klassiskt kalasvis: Ett barn gillar inte saften utan vill ha en annan sort. Alla barnen vill ha jättestora tårtbitar och lovar att de kommer att orka äta upp dem. (Ungefär ett barn av de sju äter upp hela sin tårtbit.) Sedan rusar de iväg igen, och en stund senare får de godispåsar på skattjakten.
Strax innan de ska hem frågar han med den halva korven ”Hur länge har ni bott här?”
”Tretton år”, svarar jag.
”Och ändå har ni inte hunnit längre med renoveringen!” påpekar han igen.
För vart kalas vi genomlever får jag större och större förståelse för de föräldrar som väljer att farma bort kalasfixandet genom lösningar på kulhus och busfabriker och annat. Nä, jag vill verkligen inte att man ska behöva göra så. Men jag har så svårt för den där rollen av att försöka vara trevlig mot en drös ungar som tillsammans blir ganska odrägliga och inte riktigt klarar av att uppföra sig – det är så svårt att veta när jag faktiskt ska säga till på skarpen, när det samtidigt hela tiden händer saker jag inte ens tycker jag borde behöva säga till om.
Jag avskyr faktiskt barnkalas mer för var gång. Det är inget mysigt alls med det, det är bara en överlevnadssträcka.
Nå. Nu dröjer det till nästa gång.
Pingback: Veckoslut | Sanne skriver