I vardagen och livet kämpar man på med en massa saker. Strävar att göra sitt bästa utifrån kunskap och förutsättningar. Vara en god och bra människa och förälder. Inte bidra för mycket till klimatförändringar och annan miljöföstöring. Vara en del i en förändring till det bättre, även när det tar på krafterna, fysiskt och mentalt. Ställa om sig själv och sin omgivning.
Äta mer vegetariskt och mindre kött. Köra mindre bil. Vara välplanerad, tänka till och göra de goda valen.
Trots att man inte alltid orkar tänka. Trots att man ibland bara vill få göra det enkla. Trots evigt dåligt samvete.
Och sedan kommer det, det där som slår ner från den ganska klara himlen. Det där som plöstligt stjäl all kraft, mentalt och fysiskt, det där som tar en massa tid och ork i anspråk. Den där cancern.
Det finns någon sorts gräns. Ibland orkar man inte riktigt allt. Ibland orkar man inte ta alla strider om man inte ska gå sönder. Ibland måste man vara snäll mot sig själv även om det inte innebär att vara snäll mot planeten.
För tillfället – eller sedan då i maj – har jag släppt efter. Släppt på principer. Det går för tillfället väldigt dåligt med strävan att äta mer vegetariskt. Det får bli som det blir, om det blir. Matglädje får vara viktigare. Att älsklingen tycker det är gott och mår bra av det är jätteviktigt. Och jag slarvar med bilkörande – det blir mer än det borde. Fastän jag borde se till att börja cykla mer – även för hälsans skull – så prioriterar jag utifrån andra principer just nu. Ett visst mått av lathet. Ett visst mått av bekvämlighet och prioriterande av att lägga tiden på annat i nuläget.
Och ett ganska stort mått av att inte köra sönder hjärnan mer än den klarar av – att inte tänja gränsen för långt. För det finns en gräns, och jag är redan alldeles för duktig på att balansera på den.
Så det är medvetet att jag slarvar, ja.