Plockar upp potatis. Den är nedvissnad av torka och annat och borde nog plockats upp för länge sedan, men eftersom potatislandet varit fullt av självsådda ringblommor, honungsfacelior, vallmo, gurkört och andra blommor, som jag uppskattat för skönheten och insekterna av andra skäl, så har jag inte nänts gräva upp potatisen. Fast nu måste den upp, tycker jag.
Vi brukar normalt sett äta en hel del av potatisen under sommaren. Vi har gjort det i mindre utsräckning än vanligt i år. Saker har varit lite röriga. Det har varit många besökare, och då kör man gärna på säkrare kort än att gå och gräva i trädgårdslandet och få upp små potatisar. Men på det hela taget känns det lite märkligt att ha massor av potatis kvar i landet i slutet av augusti – så brukar det inte vara.
Det är en klen skörd i år i vilket fall. Potatisarna är få och små. Vilket väl inte är så konstigt med tanke på att det var uselt utsäde.
Det där får mig att fundera över förutsättningarna för odlande. Kontinuitet. För att odla potatis är vi i grunden beroende av att lagra utsäde, i tillräckligt mängd och kvalitet, från år till år. Annars blir det inget. Om skörden slår helt fel. Om all potatisen ruttnar bort. Eller om vi på grund av sjukdom eller andra omständigheter inte riktigt hinner och orkar med odling, skörd eller lagring ett enda år.
Det är en skör tråd.
Visst, nu är det ju inte så i praktiken. Vi lever i ett sammanhang där det går att köpa sättpotatis om vi inte har egna sättor. Fast alla sorterna vi odlar kan vi inte få tag i den vägen. En del av dem hänger på sköra odlingstrådar och finns kvar tack vare enstaka entusiaster.
Marken är torr och hård. Trots att det regnat lite på sistone har fukten inte trängt särskilt långt ner. Och i den ostörda jorden bland potatis och blomster har vindorna frodats. Det är kraftiga vinderötter med många snurror – och många rötter – jag hittar när jag plockar upp potatisen. Jag plockar det jag hittar i det jordskikt jag gräver i, men inte mer. Här kommer att vara massor med vindor nästa säsong…