Han har bråttom, den här sjuåringen.
Han läser för bra för den läsläxa han egentligen ska ha – en bok på mellannivå av Kiwiböckerna. Fast han har ändå fått med sig en sådan bok hem: en alldeles fanastisk bok om bönsyrsan. Men utöver det har han fått en extra läsläxa av fröken: Djurväktarna 1. Humleboet.
Den läser han utan problem. Eller med visst problem för lyssnaren. För han har inte tid att andas utan läser i ett konstant flöde, och därför kommer en del av orden på inandningen, och då hör man inte mycket av dem, eftersom han snarast sväljer dem.
Det är en fin liten berättelse. Och i berättelsen plockar mormor fram Humlans blomsterbok som de läser ur – och då springer jag upp och hämtar den ur sjuåringens bokhylla, för han fick den i julklapp någon gång mer har inte brytt sig om den. Nu bläddrar han i den med nyväckt intresse.
Innan han somnar för kvällen får jag högläsa djurväktarläsläxeboken högt för honom.