Barn har en massa drömmar, tankar, idéer och planer. De är kreativa och vill en väldig massa. Och sedan växer de upp, och på vägen till vuxenlivet tappar de en massa av den där kreativiteten och tron på att precis allt går att genomföra.
Det där tas upp med jämna mellanrum. Ofta med en lite anklagande ton: det är vårt fel, vi vuxna, föräldrar. Vi borde se till att bejaka barnens idéer, få dem att behålla de bombastiska planerna, inte döda deras kreativitet.
Men alltså. Det där är en del i att bli vuxen. Och då menar jag inte ”så så ska det vara, DÄRFÖR”. Utan jag menar att det där är insikter vi som vuxna faktiskt måste ge barnen på vägen till vuxenlivet.
Allting är inte möjligt. Man kan inte vilt kasta sig in i alla projekt som far igenom ens huvud. Man måste kolla upp saker, vara lite realistisk, ha tid över till att få en inkomst, äta mat, hålla (lite) ordning omkring sig… Världen behöver faktiskt vuxna som har vuxit upp.
Det betyder ju inte att vi ska kväva all kreativiteten. Men vi behöver hjälpa barnen hitta en balans mellan kreativiteten och verklighetens villkor. Det behövs för att de ska kunna dra nytta av kreativiteten och samtidigt fungera i vårt samhälle.