Jag har varit hos läkaren nu på morgonen, för de där magproblemen jag haft sedan mitten av maj. Jag tycker det är besvärligt att gå till läkare för diffusa symptom av det slaget och har dragit mig för det, men läkaren jag träffade idag var både lyssnande, pratande och resonerande – jag fick ett bra bemötande och blev tagen på allvar men fick ändå både provtagning och lugnande tankar kring möjliga orsaker.
Men det som hänger kvar i huvudet är något annat.
Jag hade tid klockan 8.10 och det är måndag. Det innebär att jag sannolikt var första patienten i rummet för idag, kanske första sedan i fredags. När vi kom in i rummet (snarast 8.20?) så började läkaren med att lyfta ner papperskorgen från stolen jag skulle sitta på, och pallen till sig själv från britsen. Tydliga tecken på att det var nystädat.
Men över spegelskåpet över vasken hängde en stor gul skylt: INFEKTERAT.
Jag vet inte om läkaren såg den eller inte. Jag tycker ju det borde vara svårt att inte se den – men jag hade ju ansiktet åt det hållet och han hade ryggen ditåt.
Han stod och lutade sig mot handfatet med händerna som stöd mot handfatet, så där som man gör. Och jag har förstås tagit i hand med honom efteråt, och han har klämt på min mage när jag låg på britsen.
Det sannolika är att skylten hängde där utan anledning. Att den typ hängt utanpå dörren och städerskan lyft in den i rummet och hängt ifrån sig när hon var klar eller nåt sånt. Jag tror inte att ett mottagningsrum är infekterat och ostädat måndag morgon.
Men min ångest vågar inte lita på det. Min ångest undrar om jag borde påpekat för läkaren. Min ångest tänker att man hör ju ibland om läkare som inte håller på hygienen som de ska. Min ångest tänker på att jag har en infektionskänslig man hemma, och undrar vilken skit jag nu drar hem till honom och resten av familjen.
Jag har tvättat händerna med tvål och handsprit. Men ångesten invändigt tvättar man inte bort så lätt.
Pingback: Om jag frågade istället för att låta bli så skulle ångesten bli mindre | Sanne skriver