Tandläkaren ringde upp idag, efter att jag hade mejlat om avtalet igår. Det var ett ganska långt och ganska förvirrat samtal. Hennes ståndpunkt kan ungefär sammanfattas så här:
Ja, det är ju sant att det står det du påpekar att det står, men du ska inte tolka det som det står utan som de menar, för de menar inte att du måste utan bara att det är bra om du gör så.
Medan jag vidhöll att ett avtal är ett avtal och att om jag skriver på ett avtal så är det vad som står i avtalet som gäller, även om de egentligen menar något annat.
Efter att vi hade vänt och vridit på det ett tag – och hon upprepade gånger påpekat att jag ju inte behövde skriva på (nä, självklart inte!) – så höll hon dock med mig om att det ju kanske inte var så bra att det faktiskt stod som det stod. Så hon skulle i alla fall påpeka det för chefen.
Men det är aldrig någon som påpekat det här förut, faktiskt!
Jo. Jag har påpekat det förut, för ett antal år sedan. Men visst, då jobbade nog inte hon där. Och visst, sådana bråkiga kunder som jag är säkert ganska ovanligt.