Idag har hela familjen tagit en tur till Fyledalen och njutit av bokskogen i höstfärg. Därefter har barnen blivit hämtade av mormor och morfar för att tillbringa en del av höstlovet där.
Sedan barnen åkte någon gång vid halv sex – eller vad var klockan egentligen? – har jag egentligen inte gjort så mycket. Lagat mat. Ätit. Diskat lite. Suttit vid facebook och twitter en del.
Jag är på samma gång avslappnat småtrött och ganska pigg.
Och det är märkligt hur annorlunda kvällen blir bara för att barnen inte är hemma.
Bara en sådan sak som att laga maten och inte behöva fundera över vad man ska stoppa i eller inte för att undvika tjafs om vad som ska pillas bort eller inte vilja ätas. Och sedan kunna äta i stillsamhet. (Ljuvligt god fisksoppa i all enkelhet. I vanliga fall hade räkor, musslor, rödlök och persilja – och kanske ännu mer – varit diskussionsämnen, om man säger så.)
Men också i övrigt. En frånvaro av av något som inte riktigt går att ta på – och därmed en annan närvaro i nuet. Eller en frånvaro från tid. Jag vet inte, hittar inte riktigt orden. Men jag vet att i vanliga fall är kvällarna upphängda på saker: Det som ska hinnas och behöver göras på vissa i alla fall ungefärliga tider. Matlagning. Nattning av barn. Det som ska göras och behöver kommas ihåg att göras innan barnen går och lägger sig. Lappar som behöver fyllas i, läsläxor som ska påminnas om och lyssnas till, läxor som ska påminnas om, gympakassar som ska packas. Saker som man känner att man borde göra medan barnen är vakna. Umgås. Läsa för dem. Hinna prata med dem om hur de har det. Göra något kul. Saker som man vet att man borde göra och helst vill hinna göra tidigt på kvällen medan man fortfarande orkar och som man därför fyller alla luckorna mellan det andra med, för att få det gjort. Disk. Tvätt. ”Städning” – ja, alltså på den där nivån så att inte huset blir en sanitär olägenhet. Räkningar som ska betalas. Kläder som behöver lagas. Och så nånstans en vilja att göra något man själv vill, eller i alla fall ta det lugnt. Dessutom alltsammans med ständiga avbrott för det ena, det andra, det tredje och det femhundraåttioelfte.
Det är tröttande. Det är stressande. Det finns inget lugn i det. Ibland känns det som att jag bara jagar runt mellan hötappar och ändå inte får något gjort, samtidigt som jag har känslan av att hela tiden ha glömt det viktigaste.
Och ja, det är krav som delvis kommer från mig själv – men som en effekt av att försöka leva upp till samhällets bild av vad som förväntas av mig som förälder.
En kväll som den här påminner om att det fanns en tid innan, ett annat liv, när det fortfarande gick att ta saker lite mer som de kom. Ett annat lugn.
Med lite tur kan jag bevara något av det lugnet, påminna mig själv framöver och kanske försöka återhämta det även när barnen är hemma. Men alldeles oavsett är några dagar barnfritt alldeles jätteviktig återhämtning. I alla fall för min del.
Och så ringer barnen för att säga godnatt, typ tre och en halv timme efter att de åkte. Säger att de saknar oss. Och jag skäms lite inombords, för jag kan inte säga att jag gör detsamma. Så snabbt saknar jag dem inte, jag är ännu bara i fasen att det är skönt och värdefullt att de inte är här. Och jag har fått lära mig (eller vad säger man? fått signaler från ”omvärlden”?) att som förälder mamma ska jag minsann sakna mina barn så fort jag inte har dem inom synhåll, typ :P
Och snart, alldeles jättesnart, kommer säkert kommentarerna om vilken hemsk mamma det gör mig till, detta att jag kan tycka det är skönt att barnen inte är hemma, detta att jag kan beklaga mig över att det stundtals är jobbigt att vara förälder, detta att jag ens kommit på idén att skaffa barn fastän jag inte älskar varje minut med dem och inte vill tillbringa varje sekund med att sopa framför deras fötter. För som förälder mamma är jag alltid lovlig måltavla för allt sånt. Och så kan vi ovanpå det lägga bördan av katastroftankarna om att blotta det faktum att jag tycker det är skönt att de är bortresta ska göra att något hemskt händer dem.