https://twitter.com/mymlan/status/663124761019596800
Så skrev @mymlan igår på twitter.
Jag svarade inte. På twitter klarar jag fortfarande märkligt nog inte av att vara öppen. Kanske för att det är för stort, för många människor. Det jobbiga behöver jag hålla till en något mer begränsad skara. En orsak är säkert att att inte behöva börja om från början i berättandet för många gånger. En annan bit att jag egentligen inte vill riva i det jämnt. Jag vill visserligen ha människor omkring mig som vet, men det betyder inte att jag vill ha fokus på döden – jag vill ha fokus på livet.
Men för att svara:
Ja. Jag tänker ganska ofta på döden. Eller, i somras tänkte jag ganska ofta på döden. Nu låter jag mestadels bli. Jag kan inte se att något skulle bli bättre av att jag går omkring och tänker på döden.
Nej, jag är inte redo att dö. Jag har för mycket livsvilja i mig.
Jag är inte rädd för döden i sig. Men jag vill inte sluta leva. Jag ha svårt att ta in att det finns ett efter, att det kommer en tid när jag inte finns längre, likaväl som jag inte kan ta in att det fanns en tid före mig. Fast tiden efter mig är liksom mer ogreppbart än tiden före mig :-D
Och nu är det ju inte huvudsakligen min egen död jag tänker på när jag tänker på döden, utan älsklingens. I somras, när han nyss hade fått cancerbeskedet, med det tillhörande beskedet att sån här cancer kan man inte bota, då var döden intensivt närvarande och nära. Men sedan dess har livet stabiliserats. Han mår bättre, han får behandling, vi har en vardag.
Jag sörjde i somras, sörjde och bearbetade. Och den dagen döden kommer, oavsett hur länge det dröjer, så kommer det att göra mig oändligt ont. Men i nuläget lever han, och jag, och barnen, och det är det viktiga vi har att göra nu. Det vore bortkastat att ägna den här tiden åt att tänka på döden. Tids nog kommer tvånget att göra det. Och då tar vi det då.