I efterdyningarna till hatdrevet mot Åsa Romson har jag sett många kommentarer av ungefär den här typen:
Nej visst, det är väl lite överdrivet att hata så mycket på Romson. Men hon borde verkligen uttrycka sig bättre, och så som hon uttrycker sig är hon inte lämplig som minister.
Och det fascinerar mig. För det är ju inte så att det som slunkit ur henne är några grova rasistiska grejer eller några olämpliga anklagelser. Men ÄNDÅ anses det mer avgörande för hennes gärning som minister hur hon är som retoriker än vilken praktisk nytta hon gör inom miljöområdet.
Jag vet ju inte säkert, men jag får känslan av att det händer rätt mycket på miljödepartementet och naturvårdsverket nu jämfört med för ett och ett halvt år sedan – konstruktiva saker, viktiga grejer. Och jag har svårt att tro att inte ministern är en väsentlig del i det.
Men det är liksom oviktigt – det viktigaste av allt verkar vara att en minister kan uttrycka sig skitdiplomatiskt i alla situationer.
(Eller så är det i själva verket så att de som klagar bara använder Romsons svaga punkt för att åstadkomma skafa, eftersom de inte alls gillar den påverkan hon har på politiken.)
Jag säger som Croneman:
”Att hon fortfarande står upp politiskt (och rent personligt och privat) i den här korselden överstiger nästan min fattningsförmåga. Romsonhatet är obehagligt, oavsett partifärg.”