Vänner man träffar nu under julen verkar tycka att jag borde vilja prata om hur jag har det och hur det är. Fast jag vet inte riktigt vad jag ska prata om. Och det de vill att jag ska prata om är älsklingens måen de – eller hur jag har det i situationen med en cancersjuk man. Fast det påverkar mig ju väldigt lite i nuet. I den mån det påverkar mig så är det mestadels tankarna om framtiden. Och de är förvirrade och röriga och egentligen inte alls vettiga att prata om, för de rör en tillvaro som vi inte alls vet när den kommer och som därmed inte alls är lönt att gräva i på riktigt. Och i övrigt känner jag just nu ganska lite på det området. Det finns ändå inte utrymme för.
Det som fyller hela kontot av saker att orka med, saker att gå sönder av, saker att klara känslomässigt, det är alltsammans relaterat till sjuåringen. Och det är liksom av helt annan natur än det de tror tynger mig. Och så komplext att det inte riktigt funkar att prata om, känns det som. Och ännu svårare att överblicka i ett längre perspektiv.
I det långa perspektivet tror jag att jag klarar att leva utan älsklingen om sjuåringen fungerar. Och om han inte gör det så tror jag hela världen – eller hela min värld – rasar samman.