Särbegåvad?

Jag har just suttit och lyssnat på Barnaministeriet Dokumentär om särbegåvade barn. (Eller suttit? Jag har stått i köket och grejat med mat, tänt en brasa, fixat och donat – och så suttit ner mellan varven :-) Bara sitta ner och lyssna på radio är inte min grej.)

I rummet bredvid har sjuåringen suttit och spelat Minecraft. Men han har uppenbarligen också lyssnat, åtminstone till och från, för han har under programmets gång sagt ”Det är så det är för mig i skolan!” och liknande saker.

Och ja, jag känner ju igen det. Mycket av det som beskrivs i programmet stämmer väldigt väl på honom – både i hur han funkar i grunden och vilka effekter det får i skolan och för honom som person.

Jag vet att jag läst om särbegåvade barn innan och konstaterat att det nog kan vara så, men det har liksom mer varit korta punktlistor och liknande. Nu blev det så mycket mer påtagligt.

Frågan är dock hur man går vidare med det. Vad säger man till skolan? För det finns en komplicerande faktor i det. Om man för det här på tal så säger man ju egentligen indirekt ”Jag tror att mitt barn är extra smart” – och det är fult och skrytsamt. Och skulle det sedan vara så att man kommer fram till att det inte var så så är det liksom ännu fulare.

Fast mitt barn behöver hjälp. Och det här stämmer liksom så väldigt mycket.