Det finns människor jag liksom inte riktigt kan släppa. Människor som gjort ett stort intryck på mig.
Inte så att de nödvändigtvis imponerat på mig i sak.
På något sätt handlar det väl om någon sorts förälskelse. I några fall kanske om det man normalt betraktar som förälskelse: jag har varit kär i personen ifråga en gång i tiden. I andra fall har jag definitivt inte det. Men däremot har jag kanske varit förälskad i… situationen. Omständigheterna. Sammanhanget. Atmosfären, det liv och den känsla som funnits runt en eller flera personer. För i vissa fall är det kanske snarast frågan om en grupp människor.
Det finns liksom en känsla och ett sammanhang som jag varit förälskad i, och som jag saknar och längtar efter. Som jag i vissa fall tillhört lite, på ett hörn, under en period – eller nästan tillhört. Jag har smakat på tillvaron. Och jag saknar den, och avundas.
Och jag vet att jag inte passar in där – och att de inte heller skulle tycka det. Att det aldrig skulle funka för mig, att jag aldrig skulle trivas och må bra i längden. Och i vissa fall inte heller skulle vara välkommen. I många fall är jag ständigt obekväm om jag hamnar på tu man hand med någon av dessa människor. Kanske är det bara inbillning att de inte tycker att jag passar in – men det blir självuppfyllande.
Men trots denna insikt finns det en liten saknad. Och jag kan liksom inte helt släppa taget. Jag håller koll lite på avstånd. Snokar lite – googlar och så. Inget allvarligare :-)
Fast i praktiken har jag förstås bättre människor omkring mig. Människor jag på ett helt annat sätt är bekväm med.
(Ja, jag är nöjd. Jag hade inte velat byta.)